Det är nästan på dagen 5 månader sen hon hittades död och det känns ibland som en evighet sen, och ibland som om hon var här igår.
Ibland när jag blundar ser jag hennes ansikte eller hennes händer framför mig, sen öppnar jag ögonen och fylls med smärta över att aldrig mer få ta hennes hand, prata om livet eller laga mat ihop.
Det är tungt men det går. Livet går vidare, men det gör sorgen med. Den följer med, får en plats i vardagen och ger ditt liv en annan innebörd.
Tänker på dig idag mamma. Undra om du vet att vi ska ha kalas för dig...
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar