Jag är arggggg....Jättearg och besviken. Inte alls nån bra kombination! Här har man som bäst gått och trott att allt är på väg åt bättre tider, att all kämpan tillslut ledde fram till någon form av happy ending, värt att kämpa för.
De senaste månaderna, sen mamma gick bort, har varit påfrestande på alla sätt och vis. Men samtidigt har jag varit så glad för att jag har kunnat se bättre tider framför mig och på så vis orkat kämpa på.
Men det blir ju som sagt sällan som man tänkt sig. Mitt i all kämpan om att hitta vikten i tillvaron, en balans jag är bekväm att leva i efter allt som hänt, knäcker mannen att han inte tänker vara i sverige i vinter. Vid frågan om vart han skall blir svaret, vartsom hellst men inte här...
Kändes sådär...
För vart vill jag vara; HÄR! Vill mer än nåt annat just nu hitta en balanserad tillvaro, utan den panik och ångest som präglat de senaste åren innan mamma slutgiltligen gick bort. Det får vara bra med det nu! Ingen mer ångest över tillvaron. Nu vill jag hitta hem. Nu har jag äntligen en möjlighet att hitta hem. Nu är mitt liv också viktigt!
Men vad händer då...
Suck. Jag vet hur det kommer bli. Jag vill såklart inte hindra någon som känner sånt starkt drag att åka från att åka. Men där någonstans insåg jag också vilket förhållande jag satt mig i. Dumma dumma jag...Skall alltid krångla till det för mig.
Nu blev det jättekrångligt...blääää
Någon som har något uppmuntrande att säga mig?! Någon som varit i samma sits? Eller är det bara korkskallen christine som söker problem som hamnar där?
Vem vet, men jag får nog fortsätta vara argggg. Och besviken ett tag till...
Puss på er i solen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar