Kärlek

Dags att skriva några rader. Det har nog nått de flesta nu att jag numera bor själv och är ensamstående igen. Jag börjar förstå att man får se sina svagheter, brister och problem i vitögat och insé den lilla människa man är mitt i allt.
Jag har fått insé att jag inte kan förändra allt, inte kan hjälpa alla, inte kan vinna allt...
Det har nu gått runt 6 månader sen mamma dog och ca 2 veckor sen kärleken gick. Och vad har jag lärt mig, jo att jag är riktigt dålig på avsked, har grav separationsångest och har en tendens att kunna sakna tills hjärtat sprängs.
Men hur ont det än gör fortsätter livet. Livet väntar inte in en när man har en tung dag. Livet pausar inte för att jag vill vara i mitt eget vakum. Det är nästan irriterande att allt bara rullar på som vanligt. Bussen går efter samma tidtabell, tidningen dimper ner i brevlådan på samma tidpunkt varje morgon, väckarklockan ringer 06.20 som den alltid gjort och ensamma mamman på tv är lika ensam som hon alltid varit.
Det positiva med det är dock att det är samma vänner och samma familj som finns runt en från dag till dag. Det ger mig sån otrolig styrka och vilja att gå vidare och hitta en bättre plats för mig. Jag tycker så synd om ensamma människor, sånna man läst om som hittas döda i sin fåtölj, där de uppenbarligen suttit döda i tre veckor utan att någon saknat dem. Det gör ont i magen när jag tänker på dessa stackars ensamma människor. Jag önskar alla fick uppleva villkorslös vänskap och kärlek.
Så nu vet jag i alla fall vad som får mig glad och ger mig styrka att kämpa vidare i min röriga värld. Det är inte dansen, det är inte jobbet, det är inte bekräftelsen på att jag gjort något bra, det är inte en flygbiljett till sydafrika (även om det sistnämnda hade varit hur härligt som hellst). Nej det är kärleken till de man tycker om som gör mitt liv värt att leva, och som ger mig så mkt energi och kämparglöd tillbax att jag blir varm inombords när jag tänker på det.
Kärlek till er mina fina
Natti natti