Usch och fy, helt hemsk dag! Jag sov bara 4 timmar inatt och kom till jobbet lagom för att insé att jag var helt överbokad. Hade massa saker jag hade behövt ta i tu med, som beställningar och telefonkontakt med leverantörer mm men hann absolut inget mer än bara ha patienter.
När klockan närmade sig tre försvann tankeverksamheten, talförmågan och intelektet helt kändes det som. Japp jag vet vad vissa av er tänker, det ena försvann nog tidigare än så...men tyst nu, fortsätt läsa istället...
Som tur var har man bra rutin på jobbet och dagen flöt utan större katastrofer...
Körde hemåt och hoppade i mysbrallorna och har precis pratat en jättelång stund med underbara Nata i Olso. Hon är min tvillingsjäl och guide i livets hårda skola. Fick en uppläxning att jag måste börja vara mer egoistisk. Hmmm när jag tänker efter fick jag härom dagen höra att jag var FÖR egoistisk av en annan person. Blir ju lite tvetydigt...Väljer att gå på Natas bana och försöka tänka mer på mig själv eftersom jag vet att jag lätt glömmer bort mig själv. Tror jag skulle bli ett rosa fluffmoln om jag skulle försöka bli mindre egoistisk. Skulle förmodligen bli så tröttsamt snäll och mesig med tanka på utgångsläget att jag skulle bli framröstad till sveriges mest menlösa person. Usch nej, den löpsedeln på Aftonbladet vill jag inte hamna på;
HÄR SER NI SVERIGES MEST MENLÖSA MÄNNISKOR. (OBS varning för menlösa bilder).
Njaaa tror jag skall satsa på den där "nu skall jag rå om mig själv" new age filosofin där ensam är stark...Eller kanske anmälla mig till "Ensam mamma söker" och hävda att kaninerna är mina barn. Eller varför inte bonde söker fru och låtsas att jag är en lesbisk grisbonde från varaslätten...Någonting måste man ju säga för att få vara med...
Kanske anmälla mig till nästa säsong av "Kungarna av Tylösand" och bli "den menlösa" tjejen i huset...
Suck...Ja ni fattar va...Självkänslan är ju inte i topp.
Tänker mycket på tiden som gått sen mamma gick bort. Hur livet fortsätter, med samma omgivningar, samma människor och samma uppgifter och måsten, men med helt andra premisser och förutsättningar.
Jag är inte samma. Inombords. Kommer förmodligen aldrig att bli. När man är med om stora omvälvande händelser som kastar omkull en, som en nära vän eller anhörigs plötsliga och tragiska död blir det naturligt att man rotar inom sig för att se vilka egenskaper man kan plocka fram för att gå vidare.
Jag har varit fast besluten att inte leva kvar i olycka och ångest och det är det jag har fokuserat på för att kunna gå vidare. Men visst märker jag att jag har svårt att hantera vardagliga motgångar. Det är som om jag känner att, va fan, har inte jag fått min kvot för i år, låt mig va. Fast så funkar det ju inte. Livet tar inte paus för att skydda en. Livet fortsätter som vanligt. Och det går. Sakta, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad...
Ja jag skall nog fortsätta tänka på det Nata sa om att tänka mer egoistiskt. Det är nog min tur nu att må bra och finna ro.
För visst är jag lite trött...
Kramar den hängiga tjejen (bättre imon, jag lovar)